Transportansvaret vid köp av djur

Två veckor har passerat sedan den nya konsumentköplagen trädde ikraft. Jag har hunnit avverka ett webbinarium på temat och i nästa vecka kör jag ett igen via Breeders Insight. Många bra och relevanta frågor har kommit. En som dykt upp flera gånger är vad som egentligen gäller med det nya transportansvaret vid köp av djur.

Den nya konsumentköplagen bygger på ett EU-direktiv. Där framgår det att konsumenten ska göra varan tillgänglig för näringsidkaren och den senare ska återta den utbytta varan på egen bekostnad. Direktivet reglerar inte på vilken plats en felaktig vara ska hållas tillgänglig. Enligt EU-domstolen beror det på omständigheterna i det enskilda fallet vilken plats som är mest lämpad för att det ska kunna säkerställas att den avhjälpande åtgärden sker utan kostnad, inom skälig tid och utan väsentlig olägenhet för konsumenten. En faktor att beakta är då om parterna befinner sig långt ifrån varandra.

Det förhållande att en vara befinner sig på en annan plats än den från vilken den ursprungligen levererades kan leda till oproportionella kostnader för postbefordran eller transport för näringsidkaren. För oss med djur kan det också vara så enkelt att det inte går att motivera en transport av djurskyddsmässiga skäl. Det kan i stället då bli aktuellt med prisavdrag eller hävning.

Det är också viktigt att skilja på återköp (överenskommelse om att köparen säljer tillbaka djuret) och påföljderna i konsumentköplagen.

Jag har uppdaterat sidan som beskriver de olika påföljderna som kan bli aktuella vid köprättsliga fel i djur som uppfödaren är ansvarig för. Där framgår också mer om hur man ska tänka kring transportansvaret.

Ett konkret exempel

Det är svårt att säga precis hur den nya lagen kommer att tolkas med anledning av att man förtydligat transportansvaret vid köp av djur. Men för att sätta detta i kontext så tänker jag såhär: sätt dig in i situationen att du har sålt en valp eller kattunge. Vid påfyllnadsvaccinationen hör veterinären ett biljud på hjärtat. Biljudet fanns inte vid överlåtelsebesiktningen. Då tröskar vi igenom vad det innebär i termer av transportansvar.

Ett symtom på ett fel är inte ett köprättsligt fel i sig eftersom det också kan vara helt utan betydelse för djuret. Så länge det bara är från om t ex ett biljud på hjärtat är det möjlig misstanke om att djuret är drabbat av en omständighet som köpare och säljare inte avtalat om att den skulle ha, eller som köparen med fog skulle kunna förvänta sig. I det läget föreligger inte ett köprättsligt fel. Uppfödaren behöver inte själv utreda den misstanken, utan det är upp till köparen.
Om köparen utreder och finner att djuret har en hjärtsjukdom som orsakar detta biljud, så måste hen reklamera felet snarast till uppfödaren. Man kan tänka lite som med andra varor man köper, t ex om du köper en frys som plötsligt börjar låta konstigt. Det ligger på dig som köpare att utreda vad det där missljudet beror på, innan du kan reklamera att det faktiskt är ett fel till försäljaren.
Om djuret är sålt före 1 maj 2022 och hjärtsjukdomen diagnosticeras inom 6 månader från avlämnandet så gäller att uppfödaren/säljaren ska visa att det inte var ett ursprungligt fel. Det innebär alltså att uppfödaren ska visa att denna hjärtsjukdom är något som uppstått/utvecklats efter avlämnandet.
Om det gått mer än 6 månader sedan avlämnandet, så ligger bevisbördan istället på köparen att visa att felet förelåg vid avlämnandet. Det senare gäller även om uppfödaren sålt djuret från och med 1 maj 2022, den kostade mer än 10% av prisbasbeloppet, och köpare och säljare har valt att avtala bort den omvända bevisbördan.
En uppfödare är bara ansvarig för fel förelegat vid avlämnandet av djuret. En del hjärtsjukdomar uppträder lite senare i livet hos många hundar och katter. I de situationerna kommer det vara svårt för en köpare att visa att felet faktiskt fanns vid avlämnandet och inte utvecklats senare. Det finns dock en risk att sådana ärftliga sjukdomar ändå bedöms som något som funnits vid avlämnandet, baserat på den rättsliga praxis som har utvecklats rörande ärftliga sjukdomar hos djur.
Reklamationen ska, som nämnts, ske snarast och inom skälig tid efter att felet upptäcks. Om köparen reklamerar ett fel inom två månader efter det att köparen märkt felet skall alltid anses ha lämnats i rätt tid. Reklamerar köparen inte inom tre år från det att han har tagit emot djuret, förlorar han rätten att åberopa felet, om inte annat följer av en garanti eller liknande utfästelse.
Skulle det vara så att man konstaterar att det trots allt är ett köprättsligt fel som reklamerats i rätt tid och att felet funnits vid avlämnandet så är det först då som påföljderna i konsumentköplagen blir aktuella. Det är alltså först då som uppfödarens ansvar för att avhjälpa det konstaterade felet aktualiseras. För att uppfödaren ska kunna avhjälpa felet ska köparen göra djuret tillgängligt för dig. Men i många fall kommer det vara ”omöjligt” för uppfödaren att hämta djuret för att avhjälpa felet och då behöver man inte göra det. Man är ändå skyldig att stå för avhjälpandekostnaderna, eller om köparen hellre väljer omleverans (lämna tillbaka sjukt djur och få ett motsvarande men friskt djur istället). Jag tror dock att väldigt få kommer välja omleverans. Det är alltid den som har djuret i sin besittning som har vårdplikten.

Jag tror inte att vi kommer se så många fall där säljaren behöver hämta upp djuret ”ofrivilligt” – sannolikt kommer de flesta köpare inte vilja att djuret ska behöva transporteras iväg av olika skäl.