Mellan paragrafer och passion

Tankar om disciplin, debatt och hur vi angriper avelsproblem

Det här är mitt första inlägg om hundfrågor på nästan två år.

Kanske blir det också mitt sista som ledamot i Svenska Kennelklubbens disciplinnämnd. Om det jag skriver här gör att man bedömer att jag inte bör sitta kvar, då får det vara så.

Jag värderar min egen integritet högre än en titel. Jag behöver få resonera fritt. Kanske håller du med mig. Kanske tycker du att jag är en sopa som borde avgå genast.

Det får också vara så.

Varför just nu?

Anledningen till att jag inte skrivit på länge är inte enbart för att livet varit fullt av arbete. Jag har också, bit för bit, tappat gnistan kring mycket av det som rör hundvärlden. Den där självklara entusiasmen för rasklubbar, strategier och möten har ersatts av något annat: en vilja att förstå systemen bakom – hur vi fattar beslut, hur vi hanterar konflikter, hur vi försöker lösa problem.

När SKK:s disciplinnämnd nyligen delade ut en varning till en veterinär väckte det därför två saker i mig samtidigt:

ett gammalt engagemang,
och en ganska ny trötthet på hur snabbt allt blir ett ärende.

Många uppfattade beslutet som ett sätt att tysta djurvälfärdsdebatt.
Andra såg det som ett nödvändigt skydd för ideella funktionärer som upplever sig uthängda i sociala medier.

Jag är sedan slutet av september i år en ordinarie ledamot i disciplinnämnden, men deltog inte i just det här beslutet (såvida jag inte drabbats av akut minnesförlust, men det tror jag inte). Min första spontana reaktion när jag hörde talas om ärendet var:

”Det här kan jag inte stå bakom.”

Jag vet fortfarande inte om den känslan var klok eller inte.
Min andra impuls var:

”Då ska jag väl lämna nämnden.”

Det här är en text om varför jag inte gjorde det direkt, och varför jag tror att vi behöver prata mer om vad en disciplinnämnd faktiskt kan och inte kan lösa, innan vi gör varje konflikt till ett disciplinärende.

Vad var det egentligen som hände?

Håller man sig till sådant som redan är offentligt kan situationen beskrivas ungefär så här:

En veterinär med starkt engagemang för djurvälfärd använder sin plattform på sociala medier för att kritisera vissa typer av anatomi och avel.
I ett inlägg används en skärmdump från en valpannons på en King Charles spaniel.
Valpens bild kombineras med en text i stil med:
”Tänk att visa upp den här profilen med stolthet och berätta hur välmeriterade föräldrarna är osv”, i ett format med rubriken ”POV: trubbnosuppfödare”.
Uppfödaren, som också är funktionär inom SKK, upplever sig identifierad, felaktigt framställd och utsatt för ett drev – och väljer att anmäla.
Disciplinnämnden prövar ärendet mot SKK:s grundregel 1:2, som säger att man inte får uttala sig nedsättande om funktionärer, och beslutar om varning.

I Disciplinnämndens beslut står:

”Det bör generellt finnas en stor frihet att ha olika uppfattningar om olika raser, hundar och deras förutsättningar. För den som önskar ge uttryck för sådana uppfattningar i offentliga sammanhang krävs dock viss eftertanke så att det inte blir fråga om angrepp mot enskilda personer.”

Veterinären å sin sida framhåller att hennes kritik handlar om system och anatomi, inte om enskilda personer.

Två perspektiv som båda, på sitt sätt, vill väl – och ändå landar vi i ett disciplinärende.

Vad en disciplinnämnd faktiskt gör (och inte gör)

Här tror jag mycket av missförstånden uppstår.

En disciplinnämnd är inte:

ett smakråd,
ett allmänt etikforum,
eller ett politiskt organ som ska avgöra vad man ”får tycka”.

Uppdraget är betydligt snävare:

Tillämpa det regelverk som organisationen redan beslutat om.
Bedöma om en medlem har brutit mot de reglerna eller inte.
Besluta om eventuell påföljd inom givna ramar.

Det betyder att en disciplinnämnd:

inte avgör om en åsikt om avel är ”rätt” eller ”fel”,
inte talar om vilken forskningslinje som är “den rätta”,
inte kan – och inte ska – stoppa laglig kritik av företeelser, raser eller avelsstrategier.

Däremot ska den bedöma om ett visst beteende bryter mot det interna regelverket för hur medlemmar och funktionärer får agera mot varandra.

När jag läser beslutet med de glasögonen ser jag tydligare hur nämnden hamnade där den hamnade:

inte i en prövning av budskapet, d.v.s om det är bra eller dåligt att kritisera avel –
utan i en prövning av metoden: att använda en enskild valpannons och formulera sig på ett sätt som uppfödaren upplevde som riktat negativt mot henne personligen.

Det betyder inte att man måste gilla beslutet. Men det betyder att kritiken mot disciplinnämnden blir mer träffsäker om den riktar in sig på reglernas utformning, än om vi tänker att nämnden kan skriva om yttrandefriheten.

När budskap går förbi varandra

Både veterinärens inlägg och kommunikationen kring beslutet visar, tycker jag, ett mönster som återkommer i många konflikter:

På sociala medier kan frustrationen bli så stark; ironin, ilskan, uppgivenheten – att budskapet drunknar i formen. Människor reagerar mer på hur något sägs än vad som sägs.
I disciplinnämndens och SKK:s språk blir juridiken ibland så abstrakt att många medlemmar inte förstår vad som faktiskt var problemet. Var det bilden? Tonen? Diagnoserna? Eller allt som hände runt omkring?

Resultatet blir:

De som vill driva förändring upplever att de inte får säga det som måste sägas.
De som pekas ut upplever att de när som helst kan ”hängas ut” framför tusentals följare.
Organisationen uppfattas som feg av vissa, förtryckande av andra.

Alla känner sig missförstådda. Alla har, på sitt sätt, lite rätt.

Men budskapen går förbi varandra.

Symtom, punktinsatser – och rotorsaker

Här kommer jag till något som ligger och gnager hos mig sedan länge, långt bortom just det här ärendet.

I hundvärlden, och i många andra sammanhang, försöker vi ofta lösa problem med punktinsatser:

ett nytt hälsoprogram här,
en begränsning där,
ett särskilt formulär för den där sjukdomen,
kanske ett nytt informationsmaterial.

Missförstå mig rätt: sådant kan vara både nödvändigt och nyttigt. Men risken är att vi lutar oss så tungt mot program och regler att vi slutar tänka själva. Vi behandlar symtom, men rör sällan vid rotorsaken.

Min personliga bild är att rotorsaken ofta ligger djupare än enstaka diagnoser:

små och slutna populationer,
snäva ideal för hur en ras “ska” se ut,
starka kulturer där avvikelse från idealet känns som ett hot.

Det här är obekväma saker att prata om. De rör vid tradition, identitet, relationer och pengar. Det är mycket lättare att lägga på ett nytt program än att fråga:

”Har vi skapat ett system där problemen är inbyggda från början?”

Just därför tror jag att vi behöver mer kunskap, mer eftertanke och mer öppna samtal om strukturer. Inte bara fler punktåtgärder.

Men de samtalen blir inte bättre av att vi gör individer till symboler, eller av att varje krock hamnar på ett disciplinärendes bord.

Min egen resa i den här frågan

Min första impuls var, som sagt, att reagera som privatperson:

”Det här beslutet kan jag inte stå bakom.”

Här hade jag kunnat:

skriva ett upprört inlägg,
lämna disciplinnämnden,
bli ännu en röst som ropar utifrån.

I stället försökte jag nu göra något som jag själv ofta tycker är svårare än det borde vara: inte bara försöka ha rätt, utan försöka förstå.

Jag försökte mentalt ta ett steg tillbaka, ”kliva upp på balkongen” och fråga mig:

Vad är det egentligen som prövas här – åsikten, eller sättet den framförs på?
Vilket utrymme har en disciplinnämnd att tolka, jämfört med att följa, ett regelverk?
Vad vill jag själv bidra med på sikt: mer tystnad, mer skyttegravar – eller bättre regler och bättre samtal?

När jag gjorde det hände tre saker:

Jag såg sakfrågan tydligare.
Det är rimligt att viktiga frågor om avel får väcka känslor och ibland uttryckas skarpt.
Det är rimligt att skydda funktionärer mot angrepp på person.
Jag landade i att beslutet är mer komplext än min första magkänsla.
Jag kan fortfarande tycka att signalvärdet är problematiskt.
Men jag ser också att disciplinnämnden agerade inom det uppdrag den har fått.
Jag insåg att det enda sättet att påverka framåt är att vara kvar.
Ibland måste man kliva av ett uppdrag av samvetsskäl.
I andra lägen är det mer hederligt att stanna, även när det skaver, och försöka bidra till en bättre praxis inifrån.

När processer ersätter samtal

En sak som skaver hos mig, är hur snabbt vi i dag går från känsla till formell process:

från ”jag blev ledsen/arg/orolig” till ”någon måste fällas för detta”,
från relationsproblem till paragrafer,
från värderingskrock till disciplinärende.

Disciplinnämnder behövs. De är viktiga skyddsnät. Men de kan bara:

konstatera om ett regelbrott har skett,
dela ut formella påföljder.

De kan inte:

bygga tillit,
skapa genuin förståelse för olika perspektiv,
ersätta samtal, självrannsakan och bättre pedagogik.

Om varje olycklig formulering, varje sårad stolthet, varje mindre lyckat Instagraminlägg omedelbart blir en anmälan, då riskerar vi att ersätta samtalskultur med processkultur.

Vi får fler beslut på papper, men inte nödvändigtvis färre sår hos människor.
Och någonstans på vägen tappar en del (inklusive jag själv) gnistan.

Att hejda sig innan man hejar på

Oavsett var du står i just den här frågan tror jag många kan känna igen sig i frestelsen att låta känslan styra:

”Nu skriver jag ett inlägg.”
”Nu lämnar jag uppdraget.”
”Nu gör jag en anmälan.”

Jag säger inte att vi ska vara tysta eller blinda. Tvärtom.

Men innan vi agerar kan vi kanske fråga oss:

Vad vill jag egentligen uppnå?
Är det här rätt arena: sociala medier, ett disciplinärende, ett avgångskrav?
Finns det en version av min reaktion som är tydligare, mer respektfull och mer pedagogisk än den jag just nu är på väg att trycka ”publicera” på?

Min egen resa från ”det här kan jag inte stå bakom” till ”jag stannar kvar och försöker påverka” betyder inte att jag tycker att allt är oproblematiskt.

Det betyder bara att jag, åtminstone just nu, tror mer på det långsamma, tålmodiga arbetet för en bättre konfliktkultur än på snabba avståndstaganden.

Kanske håller du med.

Kanske tycker du att jag är fel person på fel plats.

Då får det vara så.

Men oavsett vad vi tycker om varandra behöver vi hitta tillbaka till samtalen om avel, om ansvar och om hur vi faktiskt vill leva tillsammans i samma organisation.