Jag sålde en sjuk hund

Det här inlägget är mer på det personliga planet. Några av er kommer känna igen er och andra inte. Några av er kommer hamna i liknande situationer och andra kommer aldrig hamna där. Det handlar om en av gångerna jag fick uppleva att sälja en sjuk hund.

Det var min andra kull och jag tyckte jag hade gjort allt på papperet för att det skulle bli rätt. Föräldrarna var ögonlysta utan anmärkning, HD-röntgade med A-höfter, fulltandade, trevliga mentalt och utställningsmeriterade. De var inte heller särskilt nära släkt (alla hundar i en stängd stambok är mer eller mindre släkt med varandra, men dessa två var relativt lite släkt). De hade båda lämnat valpar tidigare, riktigt trevliga, sunda och rastypiska.

Teoretiskt de bästa förutsättningarna på plats

Nåväl – så långt var allt i teorin en lovande kombination som jag såg mycket fram emot. Dräktigheten förlöpte på väl, valpningen var okomplicerad och valparna växte med bra vikter, utvecklades enligt önskemål och samtliga besiktigades och ögonlystes utan anmärkning innan det var dags för dem att lämna boet för sina nya familjer.

Jag hade en väninna sedan flera år tillbaka, som stod inför att köpa sin nästa hund då hennes nuvarande hundar var lite till åren komna. Jag hade en hanvalp i kullen som jag inte trodde skulle hålla måttet riktigt för utställning eller avel, men som var riktigt mysig och trevlig och skulle passa utmärkt som sällskapshund. Jag övertalade henne om att han nog var hennes nästa trixkompis, och hon bestämde sig för att köpa honom.

Vi hade tidigare skojat om att hennes äldsta hund var lite speciell eftersom den dreglade och var lite “bonnig” (shelties brukar inte dregla och de är normalt sett lite fina i kanten). Nu skojade vi ännu lite mer om att det kanske var hon själv det berodde på, för även hennes nya valp från mig dreglade och var allmänt lite klumpig. En riktig bonnlurk!

Men så en dag, när valpen var ganska precis fyra månader, så blev den akut sjuk. Den uppvisade förgiftningssymtom, som om den hade fått i sig glykol. Efter en akut vända till djursjukhuset bekräftades farhågorna, den hade blivit förgiftad av något och fått påverkan på både lever och känsel. Vi funderade på om den kunde ha satt i sig fyrverkerirester efter nyår, som varit ganska nyligen. Valpen blev dock bättre, även om den inte återfick känseln på de kroppsdelar som blivit påverkade. Men den fortsatte dregla och strök sig emellanåt längs väggarna, vilket inte kändes helt normalt.

Sedan kom nästa anfall, inte långt därefter. Nu började man misstänka att det faktiskt var något invärtes fel på valpen. Nya prover togs, som visade påverkan på gallsyrorna. Valpen hade höga levervärden i fastande tillstånd och skyhöga värden efter foderintag. Man började misstänka den medfödda missbildningen “porta cava shunt“, som innebär att levern inte kan rena blodet korrekt och att valpen i princip blir förgiftad varje gång den äter. Den kan alltså vara relativt pigg när den är fastande.

Ett ultraljud bokades och misstankarna kunde bekräftas. Det började pratas om operation. Jag tog in prisuppgifter från olika kliniker och det skiljde så mycket som 40 000 kronor mellan olika alternativ. Vi beslutade tillsammans att jag skulle bjuda henne på kostnaden för att resa till den veterinär som fanns lite längre bort, men som kostade 40 000 kr mindre än den som var närmast. Vi visste att en operation bara skulle kunna göras på en shunt som var extrahepatisk, d.v.s där shunten sitter utanför levern. Så kallade intrahepatiska shuntar (innanför levern) skulle inte gå att operera. Men vi var optimistiska, eftersom intrahepatiska shuntar framför allt mest drabbar storvuxna raser.

Väl på plats hos veterinären så realiserades även den risken vi hade sett: valpen hade en intrahepatisk shunt och kunde inte opereras. Veterinären föreslog att man antingen kunde avliva valpen på operationsbordet eller testa att behandla den medicinskt. Det innebar med andra ord att valpen skulle få äta ett lågproteinfoder och kosttillskott. Veterinären trodde att valpen skulle kunna ha ett par månader kvar att leva och min väninna bestämde sig för att pröva medicinsk behandling, men att hon skulle sätta ribban för vad som är ett värdigt hundliv redan då för att inte dra ut på ett potentiellt lidande.

“Valpen” är idag snart sex år gammal. Han har levt ett underbart hundliv med sina hundkompisar och sin familj. Han blir lite trött efter intensiv lek eller cykling, men än så länge hänger han med. Och han kanske har de bästa förutsättningarna, tack vare sin otroligt glada, bekymmersfria och inbillningsfriska personlighet.

Något som jag upplever var nyttigt för både mig själv och min valpköpare var att vi höll ihop tillsammans genom det som inträffade. Hon var medveten om att det var en hund, ett levande djur, som var sjukt. Hon var inställd på att behöva ta ett riktigt tufft beslut. Jag å min sida behövde kliva in och stötta och coacha. Jag pratade med veterinärer, tog in prisuppgifter, diskuterade prognoser och begärde förhandsbesked om operation till försäkringsbolaget samt läste på om lämpliga foder, kosttillskott och letade upp liknande öden med både lyckligt och sorgligt slut för att vi skulle veta och förstå vad vi kunde ha att vänta oss.

Det låter kanske så självklart, men jag tror inte alltid att det är det. Jag är tacksam för att min valpköpare tog händelsen så bra och rationellt och jag är också tacksam för att jag själv orkade rådda i det hela, som heltidsarbetande småbarnsmor. Att föda upp valpar med kärlek till en särskild hundras, ett juridiskt och moraliskt åtagande att allt ska bli bra och möta valpköparens förväntningar är verkligen inte enkelt.

Du som står i begrepp att köpa valp: välj en uppfödare som du klickar med, vänta på att drömvalpen föds och köp inte första bästa söta hund på Blocket för att du fick bråttom att skaffa hund till följd av “det nya vanliga” efter pandemin. När det blir fel på valpen, för det blir det ibland, så vill du kunna ha en bra dialog med uppfödaren och uppfödaren vill kunna ha en bra dialog med dig. Välj då en uppfödare som åtminstone försöker göra sitt bästa, som skriver under på att vilja följa djurskydds- och konsumenträttslagar och som tydligt kan förklara sin ambition och målsättning med uppfödningen. Det kommer du, uppfödarna och framför allt hundarna att vinna på i längden.

Få ett mail när bloggen uppdaterats med nytt inlägg

Loading

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.