undersökningsplikt i nya konsumentköplagen

Undersökningsplikt i nya konsumentköplagen

Efter att ha spenderat gårdagen med att intensivt trycka på ”refresh”-knappen på regeringens hemsida så publicerades äntligen propositionen för ny konsumentköplag på eftermiddagen! Självklart satte jag tänderna i den för att se om det framkommit några nya kommentarer avseende de nyheter vi har att vänta för sällskapsdjur. Man kan väldigt kort sammanfatta det med att propositionen egentligen inte har några överraskningar avseende djur. Vad lagförslaget innehåller för nyheter framgår i ett tidigare blogginlägg. Den största och mest positiva nyheten är förstås att den omvända bevisbördan blir dispositiv för dyrare djur. Det tycker jag är bra. Men jag har också lite huvudbry kring den andra nyheten rörande köparens undersökningsplikt i nya konsumentköplagen. Såhär lyder paragrafen:

En konsument som före köpet av ett sådant djur som anges i 18 § andra stycket har undersökt djuret eller utan godtagbar anledning inte har följt näringsidkarens uppmaning att göra det, får inte som fel åberopa vad han eller hon borde ha märkt vid undersökningen. Detta gäller dock inte om näringsidkaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder.

Varför skapar undersökningsplikten huvudbry?

Min främsta fundering har varit hur den är avsedd att tillämpas. Egentligen både i teorin och i praktiken. I regeringens förslag till lagrådet (lagrådsremissen) framgår det nämligen en förklaring som jag tror kommer föra med sig utmaningar. Man beskriver såhär:

Det finns ett betydande värde i att både köpare och säljare närvarar vid en undersökning för att på detta sätt undvika att konsumenten inför köpet saknar insikt om eventuella upptäckta brister. Inga djur är utan avvikelser. Det innebär dock inte att alla djur har köprättsliga fel. Det är i detta avseende viktigt att koppla djurets skick till dess tänkta användningsområde.”

Det här uttalandet utvecklas just inte mer i propositionen. Man säger visserligen att inte alla djur kommer behöva besiktigas, utan endast de som är av dyrare slag och där det är gängse praxis att besiktiga innan överlåtelse. Det är ganska uppenbart att beskrivningen ovan dock tar sikte på överlåtelsebesiktningar av hästar, som ju ofta görs i kombination med röntgen. Den är inte menad för hund eller katt, där en enklare okulär besiktning är standard. Dessutom är det ju nästan alltid bara uppfödaren som är närvarande vid en sådan besiktning, normalt sett.

Vad innebär det i praktiken?

Praktiskt kan det ju vara svårt för en uppfödare att samla alla köpare vid ett och samma tillfälle då man besiktar sin kull. Kanske vet man inte ens vid det laget vem som ska ha vilken valp eller kattunge. Det blir också utmanande att lösa om köparen är långväga tillrest. Visst går det att lösa med digitala lösningar, men jag upplever det vara en praktisk utmaning.

Vad innebär det i teorin?

Uttalanden i lagrådsremisser är rent rättsligt är en slags ”vägledning” för hur man avser att lagen ska tolkas. Det uttalande som finns beträffande paragrafen om undersökningsplikt och köparens närvaro vid besiktningen kan teoretiskt leda till några olika dilemman och utmaningar:

  1. Det finns en risk att veterinären kommer behöva lägga mer tid på att förklara avvikelser för köparen. Hittills hanterar vi detta genom att uppfödaren skriver en bilaga till köpeavtalet och redogör för risker och konsekvenser av en avvikelse på besiktningen. Ibland är det också i kombination med ett på förhand bestämt prisavdrag. Här blir det istället den legitimerade veterinären som behöver redogöra för risker och konsekvenser. Det behöver inte vara fel, men lite mer omständligt och framför allt ser jag att veterinären kommer behöva ägna mer tid till administration och dokumentation.
  2. Det finns också en risk att vi driver en utveckling mot ”dubbelbesiktning”. D.v.s köparen kräver att få anlita och bekosta egen besiktningsperson för att kunna fullgöra sin undersökningsplikt. Jämför här med överlåtelsebesiktningar av fastigheter, där det är köparens ansvar att undersöka fastigheten, även om säljaren också har gjort en.
  3. Istället för att valpköparen vänder ett eventuellt anspråk avseende köprättsligt fel mot sin uppfödare kan hen istället börja vända sina anspråk om felaktiga intyg mot veterinärkåren. Detta kan i sin tur leda till högre frekvens av skador på veterinärernas ansvarsförsäkringar avseende intygsskrivning.
  4. Följden av en sådan utveckling är att veterinärer allt oftare ser sig tvingade att rekommendera köparen en fördjupad undersökning för att inte riskera att betraktas som vårdslösa i sin yrkesutövning.
  5. Det finns också en risk att sedvänjan går mot besiktningsöverlåtelserna som görs vid hästförsäljning, d.v.s att veterinären rekommenderar mer omfattande undersökningar för att värja sig mot skadeståndsansvaret, t ex genom att rekommendera blodprov eller röntgen, vid besiktningen.

Potentiell öppning för riksorganisationerna

En viktig kommentar i lagrådsremissen är dock att ”Parterna kan komma överens om undersökningens omfattning.” och i propositionen säger man “Näringsidkaren kan ha lämnat vissa uppgifter eller utfästelser om djuret. Som exempel kan nämnas att konsumenten vid sin undersökning av djuret ställer frågor om någon lätt iakttagbar avvikelse och näringsidkaren då ger en ingående förklaring om anledningen till denna. Konsumenten får då anses sakna anledning att undersöka avvikelsen ytterligare.

Här hoppas jag att det i standardavtalen från SKK med flera föreskrivs att vi fortsätter använda säljarens överlåtelsebesiktning som standard, att köparen inte förväntas närvara vid besiktningen och att vi fortsätter med våra förklarande bilagor vid eventuella avvikelser på besiktningsintyget – gärna då i kombination med vad man ska kunna förvänta sig av djuret. Det tror jag personligen skulle öka chanserna till fler överlåtelser där köparen är införstådd med att djur är komplexa saker, även om de omfattas av konsumentköplagen.

Vad blir konsekvensen av att inte leva upp till paragrafen?

Ja, egentligen inte så stor skillnad mot hur det ser ut idag. Vi får inte hävda att köparen själv borde ha sett eller förstått att valpen eller kattungen hade en avvikelse och vad konsekvensen av den kan bli. Jag ser personligen att det finns en risk att det underminerar vår nya möjlighet att avtala bort den omvända bevisbördan. Även om det är köparen ska visa att det är fel på djuret, i förhållande till vad vi kommit överens om djurets egenskaper i avtalet, så har ju köparen inte getts utrymme att undersöka djuret enligt andemeningen i förarbetena till lagen. Det är därför det är viktigt att riksorganisationerna hjälper uppfödarna med standardavtalen kring undersökning och den sedvänja som gäller idag.

Som uppfödare säljer vi våra valpar och kattungar med fri prövningsrätt. För närvarande är efterfrågan på sällskapsdjur högre än tillgången. Det innebär, åtminstone i dagsläget, att uppfödare kan välja att inte ge köparen möjligheten att företa en egen besiktning. Man kan också bestämma att köparen inte ska närvara vid den besiktning man själv gör på kullen.

Det är alltid viktigt att vara tydlig. Dels med att tala om vad köparen kan förvänta sig av valpen eller kattungen och dels med att förklara avvikelser på besiktningsintyg.

Kanske hinner det klarna?

Lagen är försenad och förslaget är nu att den ska antas i maj 2022, istället för mars 2022 som det först var meningen. Kanske hinner våra riksorganisationer klura färdigt på hur standardavtalen ska utformas på ett balanserat sätt innan lagen träder i kraft.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.