Tankar om avel

Varför avlar vi på våra hundar? Det allra enklaste svaret är: hunden är min! Självklart vill jag att alla dens positiva egenskaper ska berika någon annans liv, eller kanske mitt eget.

Så varför ifrågasätter andra att jag vill avla på min hund? Den traditionella synen på hundavel är att endast de individer som passerar ett nålsöga är lämpliga för avel. Ur ett populationsperspektiv finns det däremot få anledningar till att inte avla på en hund. Genetisk diversifiering, alltså riskspridning, är det absolut sundaste man kan göra för en population. Avlar man bara på kategori A av alla hundar, så riskerar man att slå ut en hel ras när det visar sig att kategori A tydligen bar på en allvarlig genetisk defekt. Vi måste tillföra kategori B, C, D och så vidare. Lägg inte alla ägg i samma korg, helt enkelt.

Det finns urvalskriterier som vi ställt upp i våra rasspecifika avelsstrategier (RAS). De handlar framför allt om hälsa, mentalitet och utseende. De finns som en gemensam grund för alla uppfödare, för att vi inte ska tappa bort oss. En del kriterier är ganska detaljerade. För vissa sjukdomar följer vi till och med ibland mer eller mindre strikta hälsoprogram.

Utmaningen med detaljreglering är att man får en systematisk riskeffekt. Ett hälsoprogram slår mot hela populationen, överallt samtidigt, även om populationen är diversifierad. Den siktar bara in sig på en egenskap och tar inte hänsyn till övriga egenskaper som individen kan ha. De ägg vi placerat i olika korgar står och balanserar på en lina.

Idén med ett hälsoprogram bygger på att man har råd att slå ut delar av en population och ändå hålla liv och genetisk diversifiering i den återstående populationen. Ju fler hälsoprogram som en ras har, desto fler av de olika äggkorgar vi ställt upp på den här linan kommer att ramla ned, gå sönder och inte kunna återskapas. Det är något många raser fått uppleva, där vissa linjer idag är helt utraderade trots att frekvensen av kliniska symtom av den sjukdom man försökt bekämpa bara framträtt på promillenivå, om ens det, i populationen.

Det här låter ju helt sjukt, tänker några nu. Ska man helt släppa på alla krav och låta vilken hund som helst passera för avel? Ur perspektivet att bevara genetisk variation i en population – ja, i princip. Det är till och med helt nödvändigt i numerärt små raser med stängda stamböcker. Men det finns åtminstone ytterligare två perspektiv att ta hänsyn till:

1) Hunden. Du får inte avla på en sjuk hund. Som uppfödare måste du känna till innehållet i Europakonventionen om skydd av sällskapsdjur, Djurskyddslagen, Djurskyddsförordningen, Jordbruksverkets föreskrifter och Svenska Kennelklubbens grundregler. Dessa regler ska bland annat säkerställa att du som uppfödare inte avlar på djur som själv inte är lämpliga att bära fram en kull, eller som sannolikt nedärver sjukdomar* som påverkar djurets liv. Du har ett ansvar för de valpar som du producerar. Du kan inte hävda att du handlat mot bättre vetande, om du brutit mot innehållet i dessa regler. Du har en skyldighet att känna till dom.

*Jag kommer skriva ett eget inlägg om dilemmat med DNA-test.

2) Juridiken. I samma stund som du säljer mer än en enstaka valp så är du att betrakta som näringsidkare. Det spelar ingen roll att kejsarsnittet kostade 40 000 kronor och att du nästan gått i personlig konkurs. Kraven på dig som uppfödare är överväldigande. Du ska leverera valpen med omfattande skötselanvisningar och om valpen inte uppfyller köparens befogade förväntningar kan du vänta dig både krav i form av prisavdrag och i värsta fall ett skadeståndskrav. Det finns inga försäkringar som skyddar dig mot sådana krav. Kan man friskriva sig från kraven? Nej, i princip inte. Men om du i vart fall antecknar i köpeavtalet om vad du känner till; dels om hundrasens egenskaper och dels om egenskaperna hos de hundar du har avlat på, så har valpköparen svårare att hävda att valpen inte uppfyller de befogade förväntningarna. Med egenskaper inbegrips till exempel hälsa, beteende och utseende. Du ska alltså tala om i vilken mån dina avelsdjur inte är perfekta exemplar av canis familiaris, för det är dom inte.

Men det känns ju inte så bekvämt, att sitta och prata om vilka problem min presumtiva valpköpare ska räkna med för att hen köper valp av just mig. Nä. Det ska inte vara bekvämt. När man marknadsför valpkullar med meriterade föräldrar och diverse centralt registrerade hälsoresultat och mentalbeskrivningar riskerar man faktiskt att invagga både sig själv och sina valpköpare att man gjort allt man kan, fastän relevansen för den aktuella rasen kan ifrågasättas.

Tillbaka till diversifiering: för populationen spelar det absolut ingen roll om du genomfört hälsotester eller inte. Snarare riskerar du att utesluta värdefull genetisk variation. För den individuella hunden kan hälsotestet däremot vara relevant – i synnerhet om du misstänker att något är fel på individen. Då är hälsoundersökningen en förutsättning för att individen över huvud taget ska övervägas som avelsdjur!

Hur förbättrar vi hälsan i rasen generellt då, om vi inte ska fokusera på tester och hälsoprogram? För varje egenskap vi kikar på finns en normalfördelningskurva, ”normen” är alltså där de flesta hundarna ligger. För att göra en förflyttning av hela kurvan måste man tänka brett. Vi kan ta morgonkräkningar som exempel, som är något som förekommer på en del raser: Så länge man avlar på hundarna som ”kräks ibland” kommer kurvan förskjutas lite närmare ”kräks alltid”. Man måste plocka in de hundar som tillhör kategorin ”kräks aldrig” för att åtminstone bibehålla normen. Vill man däremot förbättra läget, ska man förstås bara avla på de hundar som befinner sig längst till vänster på skalan, som aldrig kräks. Men då kommer vi tillbaka på systematiska riskeffekter: vi börjar sortera ägg i korgar och balansera dem på olämpliga ställen. De hundar som aldrig kräks har andra egenskaper, som är farliga att sprida ensidigt i populationen. Det är inte osannolikt att hundar med egenskaper som eftersträvas redan är relativt nära släkt med varandra. Att då använda endast dessa i avel ger förstås en ökad risk att andra, betydligt mer allvarliga, sjukdomsgener dubbleras och dyker upp. Då kan det redan vara för sent att backa bandet.

Så innan du sätter din hund i avel – läs i RAS. Titta kritiskt på din hund. Titta kritiskt på dig själv och din situation. Kommer du och hunden kunna tillföra rasen något gott? Är du beredd att ta det juridiska ansvaret? Om du tvivlar – avstå. Om det känns rätt trots de där förbenade öronen som inte står eller ligger som de borde enligt rasstandarden – kör på!

Valp i hand
Få ett mail när bloggen uppdaterats med nytt inlägg

Loading

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.