prisrally

Vi kan motverka prisrally och polarisering

Igår kom den digitala upplagan av Råd & Röns artikel om veterinärvårdskostnader ut, där djuridik är med som försäkringsexpert. Det finns lite kosmetiska fel i artikeln, men de tänker jag inte kommentera här. Däremot vill jag utveckla resonemangen i artikeln. Det gäller specifikt kopplat till prisrally och polariseringen som vuxit fram de sista åren. Jag vill kommentera hur vi skulle kunna motverka polariseringen och hjälpas åt att hålla kostnaderna nere på en rimlig nivå.

Vad är egentligen problemet?

Det är ett oerhört snårigt område med de skenande kostnaderna för veterinärvård, försäkringspremier, svårbegripliga försäkringsvillkor med oskäliga inlåsningseffekter och en djurägarmarknad som i allt högre utsträckning inte är uppvuxen eller van med att hantera djur. Den ökande konsumtionen av veterinärvård blir ett faktum, och det är svårt att som oerfaren djurägare ifrågasätta vare sig föreslagen behandlingsmetod eller pris. Det har lett till ett prisrally där både kostnader för veterinärvård, djurförsäkringspremier och även kostnader för att köpa djur ökat. Jag vågar nog påstå att de som behöver det mest har inte råd att uppleva kärleken från ett husdjur, genom att djurägande blir en förmån endast för samhällets mest privilegierade​.

Varför har det blivit ett prisrally de sista åren?

Det finns flera skäl till att priserna skenat iväg de sista åren. Genom riskkapitalisternas konsolidering av djursjukvården i början på 2010-talet fick man in både kompetens att prissätta med högre vinstmarginal, men också förutsättningarna att utveckla mer avancerade och säkra behandlingsmöjligheter. Fristående aktörer har i många fall anpassat sin prissättning och behandlingsmöjligheter efter utvecklingen i marknaden. Det här är såklart inte bara negativt. Det som varit riskfyllt och komplicerat förr kan idag utföras enkelt och med god precision.

Försäkringsbolagen har mött upp kundens behov av att kunna köpa den vården med höjda försäkringsbelopp och premier. När jag började med djurförsäkring för 15 år sedan var marknadens högsta valbara försäkringsbelopp 60 000 kronor. Idag är det 150 000 kronor.

Djuren ses allt mer som fullvärdiga familjemedlemmar och allt fler djurägare är ovana egenvård och söker veterinär allt oftare. Samtidigt finns det ett enormt underskott på veterinärer och djursjukskötare i Sverige, vilket också påverkar både tillgång och priser förstås.

Sammanfattningsvis har det blivit en osund balans mellan djursjukvården, djurförsäkringsbolagen och djurägarna. Alla tre delar har bidrar till prisrally och polariseringen innebär att man skyller på varandra istället för att försöka hitta lösningar.

Kan inte veterinärerna ta större ansvar för att ge skälig behandling?

Veterinären kan tala om för djurägaren vilka behandlingsalternativ som hen kan erbjuda, men ger sig normalt sett inte in i diskussioner om hur djurägaren ska finansiera kostnaderna. Det är djurägaren som bestämmer över och behöver ta ansvar för sitt djur. Allt handlar om att göra en sund avvägning mellan lidande och smärta för djuret, eftervård, livskvalitet och vad som är ekonomiskt rimligt. Utmaningen är att djurägare ofta ser sin försäkring som en kredit som både kan och till och med ska utnyttjas, snarare än en kollektiv påse pengar som alla försäkringstagare gemensamt bör ha omsorg om och begränsa uttagen från.

Det är dock svårt för en konsument att i efterhand hävda att en behandling är oskälig. Veterinära tjänster går inte under konsumenttjänstlagen, men ARN tillämpar det regelverket analogt på köp av den typen av tjänster. Dock prövar man mer rimligheten i prissättning där. Visst kan det förekomma vård som har varit omotiverad eller oskäligt avancerad i förhållande till djurets behov. Personligen hade jag förmodligen försökt med någon argumentation kring vad som är “common sense” och vedertaget i branschen, om jag ändå skulle lyfta ett sådant ärende till ARN.

Det finns dock en utmaning inom veterinärvård jämfört med humansidan. Det beror på att det inte finns helt uttalade standarder för olika typer av behandlingar på samma sätt. En veterinär är mer framgångsrik med att använda en viss typ av behandlingsmetod för att hen är van vid den. En annan veterinär kör en annan metod framgångsrikt. Och det kan skilja många tusenlappar mellan behandlingsmetoderna. Det är därför svårt att ifrågasätta om en typ av behandling varit skälig eller inte, med “common sense” som motivering. Däremot kan man förstås ifrågasätta priset för behandlingen om andra veterinärer med liknande omständigheter (öppettider, hyra, personal) tar halva priset för exakt samma behandling.

Tänk till innan du anmäler djursjukvårdspersonal

Är det rent “kvacksalveri” så anmäler man till Ansvarsnämnden. Jag tycker dock att man ska tänka till en och två gånger innan man tar ett ärende dit och hellre försöka försöka ha en dialog med klinikchefen. Det är ju fortfarande människor som utfört vården, den absoluta majoriteten med en mycket stort “djurhjärta”. Tendensen att vilja anmäla djursjukvårdspersonal leder knappast till mindre vård. Snarare till att personalen tar ett extra blodprov eller en extra röntgen för att vara trippelsäker på sin föreslagna behandlingsmetod. Det leder i sin tur till ökade kostnader. Yrkesgruppen veterinärer har generellt hög psykisk ohälsa, där bland annat anmälningshetsen och drev på sociala medier är en bidragande orsak. 

Jobba aktivt med förväntanshantering från båda håll

Det bästa är att redan från början ha en dialog med den behandlande veterinären om vilka behandlingsalternativen är. Kan veterinären presentera t ex small, medium och large-alternativet och även förklara vad för- och nackdelarna är med respektive variant så tror jag det är lägre risk för tvister efter behandlingen utförts. Kommer man dessutom överens med den behandlande veterinären om när man vill bli kontaktad under behandlingen, t ex för varje gång priset kommer behöva öka med x tusen kronor, så tror jag sannolikheten är hög att djurägaren är i samförstånd med veterinären om både behandlingsmetod och kostnadsram. Då slipper man behöva ta en tvist till ARN, tingsrätt eller anmäla djursjukvårdspersonal till Ansvarsnämnden.

Vad har försäkringsbolagen för ansvar?

Man kan ju tycka att försäkringsbolagen borde ha hållit emot mer och inte ökat försäkringsbeloppen i takt med att kostnaderna ökar för veterinärvård. Men det är lättare sagt än gjort. Kunderna efterfrågar allt mer avancerade behandlingar och det kostar. De regelverk som styr försäkringsbolagens produktutveckling kräver dessutom att produkterna anpassas efter kundernas krav och behov.

I djurförsäkring så upphandlar inte bolagen vård från vårdleverantörerna. Inom exempelvis motorförsäkring, egendomsförsäkring och privat sjukvårdsförsäkring så har försäkringsbolagen ofta gjort upphandlingar hos leverantörer, vilket gör att försäkringsbolagen har lite bättre kostnadskontroll. Men inom djurförsäkring så är det djurägaren själv som upphandlar veterinärvården, trots att man kanske har lite eller ingen erfarenhet av det. Kunden skickar därefter kostnaden som ett anspråk till försäkringsbolaget. Så länge det är djurägarna själva som styr vilken veterinär de vill gå till, så kan djurförsäkringsbolagen bara pröva kostnaderna mot villkoren. Man kan inte styra sina kunder till en viss veterinär. I alla fall inte så som upplägget i marknaden ser ut idag.

Det gör i sin tur att försäkringsbolagen har en utmaning i att påverka prissättningen hos veterinärerna. Här får man väga för- och nackdelar med att försäkringsbolagen ska styra sina kunder till en viss veterinär. Kostnadskontrollen lär bli bättre för försäkringsbolaget, men frågan är om vi försäkringstagare är villiga att släppa på vår frihet att själva välja vår veterinär? Eller räcker det med att vi får en transparens i prissättningen?

För vissa väldigt kostsamma behandlingar så kräver idag en del av försäkringsbolagen att få ge ett förhandsbesked. Tanken är där att pröva att den kostsamma behandlingen verkligen är veterinärmedicinskt motiverad. Det fungerar ganska väl vid planerad vård, men inte vidare bra vid behov av akut vård.

Mina råd

Oavsett hur det fungerar i marknaden idag och hur den utvecklas framåt så har jag några råd:

Prata med uppfödaren. En del sjukdomar förekommer oftare på vissa raser än andra och uppfödaren kan ha erfarenhet av att ha upphandlat prisvärd vård med gott resultat för just den åkomman. Uppfödare vill också veta om djuret blivit sjukt, för att kunna använda informationen i sin framtida avel.

Ring runt och kontrollera priser, om det inte är en akut situation.

Fundera också gärna redan före djuret blir sjukt på vilka typer av behandlingar du är beredd att utsätta djuret för i framtiden, innan du hamnar i situationen att du måste bestämma dig för det på några minuter. Bara för att något går att åtgärda, är det inte alltid säkert att det är det bästa för djuret. Det beror på både prognos, konvalescens och framtida livskvalitet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.