förväntanshantering

Förväntan och förväntanshantering

Ni som känner mig vet att jag går runt mycket och tänker på djur, juridik och relationer mellan människor. Ett område på det temat, som jag fascineras mycket av, är just förväntan och förväntanshantering.

Varför är jag fascinerad av förväntan och förväntanshantering? Det beror helt enkelt på att det har så avgörande betydelse för om ett djur bidrar till människors ömsesidigt delande på glädje och sorg, eller frostiga relationer och tvistemål.

Förväntan på döda vs levande ting

Vi människor har en förväntan på både levande och döda ting som vi omger oss med. Ofta handlar det om någon form av funktion. Vi köper saker eller tjänster som exempelvis bilar eller biljetter till kollektivtrafik, el, livsmedel och sällskapsdjur.

Alla dessa har vi någon slags förväntan på. Bilen eller färdmedlet ska (oftast) ta oss från punkt A till punkt B utan att krångla. Elen ska underlätta vår vardag och ge oss allt från ljus till värme och andra mer eller mindre nödvändiga bekvämligheter. Livsmedlen ska kunna förbrukas som föda för att ge oss näring så att vi kan leva. Ibland lyxar vi förstås till det med vårt konsumerande av exemplen ovan. Ju lyxigare vara vi köper, desto högre förväntan har vi på den.

Och sällskapsdjuren? Det är få människor som behöver djur av något annat skäl än att man vill, även om det finns klara hälsofördelar av att omge sig med djur.

Har djuren blivit en lyxvara?

På något sätt upplever jag att vi människor ofta är mer ödmjuka för det faktum att en bil går sönder av olika anledningar, att kollektivtrafiken blir inställd från tid till annan, att det blir strömavbrott efter en storm eller att avokadon är brun eller frostskadad när vi öppnade den. Det är absolut frustrerande, vi förlorar kanske pengar, kommer sent eller går hungriga, men vi har ändå någon slags rimlig förväntan på att allt inte går exakt enligt plan alltid. Livet händer.

Men när det kommer till djur, så upplever jag att allt fler människor ställer någon slags förväntan på att djuret ska vara helt felfritt och fungera exakt enligt plan. Har man köpt en dyr hopphäst och den inte hoppar exakt lika högt som den gjorde med sin föregående ryttare så är det plötsligt fel på den. Då ska det ska tvistas om vems felet är och vem som ska betala för dessa brustna förväntningar.

Jag förstår att köpeskilling är en viktig beståndsdel. Hundar och katter (eller duktiga hopphästar) kostar mycket och det förskjuter säkert gemene mans förväntan på vad som konstituerar ett i allt väsentligt fungerande djur. Men även om djur numera är förhållandevis dyra, ja – kanske till och med en lyxvara, så är det fortfarande sett ett djur.

Samtidigt så har vi en annan syn på djur som är mer ”generiska” än andra. Ta till exempel en akvariefisk eller en gnagare. Vi har en grundläggande förväntan på djuret, men vi har också respekt och förståelse för att de har en begränsad hållbarhetspotential. Att en akvariefisk inte fixar en flytt eller att hamstern dör utan förklaring, tidigare än förväntat, upplever vi normalt sett inte som ett fel eftersom vi vet att det är sådant som händer. Det kanske inte är förväntat, men det är inte heller oväntat. Ofta lägger vi kanske inte ens tid på att reklamera sådana fel, även om vi skulle ha rätt att göra det.

Nej, värdet är inte lika högt och vi ser (ofta) inte på akvariefiskar eller gnagare som familjemedlemmar, men objektets karaktär – ett levande djur – är ju mer eller mindre detsamma, och borde egentligen objektivt betraktas utifrån samma förväntan på hållbarhet och avvikelser.

Levande lyxvaror passar inte i köprättsliga regelverk

För mig är det hål i huvudet att varukategorin djur över huvud taget ska omfattas av köprättsliga regler. Det gäller i synnerhet djur som vi idag har som ”lyxvaror” och som inte förväntas vara nyttodjur på samma sätt som de var förr i tiden. Förväntan var att hästen skulle kunna dra en normallastad vagn oavsett vem som körde vagnen, inte hoppa 140 cm felfritt oavsett vem som red den. På samma sätt ser det ut med många andra djurarter, som idag säljs huvudsakligen för sällskap (inklusive tävling) och inte för nytta.

Någonstans måste man förstå att man driver ett osunt beteende där säljaren ska behöva friskriva sig från fel och köparen förpliktas att undersöka djur in absurdum för att ha fullgjort sin undersökningsplikt. Det är omöjligt att bedriva någon form av sund och ansvarstagande uppfödning och försäljning av djur när regelverken gör det berättigat att förvänta sig felfria djur utifrån det köprättsliga perspektivet.

Ny regering – nya möjligheter

Jag har i tidigare inlägg nämnt att man lät djur vara kvar i den nya konsumentköplagen som började gälla 1 maj 2022. När beslutet togs lyftes kritik från dåvarande oppositionen, som ville att regelverket skulle ses över igen beträffande djuren. Jag hoppas att den nya regeringen säkerställer att man även beaktar möjligheten att helt undanta dyrare sällskapsdjur från köplag och konsumentköplag, och istället överväger speciallagstiftning vid försäljning som rimmar med vad som kan anses vara en rimlig förväntan på ett djur.

Förväntanshantering är enda lösningen nu

För att åter knyta till varför jag skriver det här inlägget: min reflektion nu, efter att ha drivit den här sajten och lämnat råd till både köpare och säljare i lite drygt ett år, är att det är av så otroligt avgörande betydelse hur man hanterar en köpares förväntningar redan från start. En köpare som har sin förväntan på en rimlig nivå, även vid köp av en “lyxvara” som en dyrare hund eller katt, kommer förlika sig med att djur inte kan vara felfria. Inte ens om de är köpta för dyra pengar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.